Jag är inte med i ett liberalistiskt parti. Vi är gröna internationalister.
Dethär blogginlägget är ett svar på Jakop och Anders inlägg på Newsmill med titeln ”Alla liberaler är välkomna till oss”.
Det jag mest hakade upp mig på var en detalj. Men först till den omedelbara kritik jag kände och som är högst relevant för den gröna rörelsen i Sverige idag.
Vad uppmanar artikeln till? Vad påpekar den? Vad får det för konsekvenser?
Min första reaktion var naturligtvis på rubriken, men vad rubriken och brödtexten säger anser jag vara väldigt olika saker. Enligt mig antyder rubriken att vi vill organisera de aktiva liberaler som tröttnat på högerns sammansmältning i en blandning av konservatism och nyliberalism istället för mer klassisk liberalism eller socialliberalism. Brödtexten däremot talar mer om problematiken med den nya högern och att dessa liberalers röster i valet bör hamna på MP. Dessa saker är starkt skillda.
Jag håller helt med om att klassiska liberaler har mer åsiktssamstämmighet med MP är FP och bör lägga sin röst där för bäst representation. Emellertid vore det inte att gynna deras eller de grönas ståndpunkter att lämna exempelvis FP för MP. Om FP nånsin ska bli ett liberalt parti igen behövs aktiva inom den folkpartistiska rörelsen som påverkar inom den. Jag vill dessutom inte smutsa den redan uttunnade gröna ideologin med folk som exempelvis står för mänskliga rättigheter på klassiskt liberalt sätt, men missar långsiktighet och helhetsbilder och därmed samtidigt arbetar mot dessa rättigheter på vissa plan. Jag vill inte dela parti med djurrättsföraktande humanister eller ekonomistiska resursbristförnekare. Jag vill inte att grön demokrati och solidaritet ska hamna i skugga av liberal äganderätt eller en närmast religiös tro på fri vilja och tillhörande skylldigsjälvmentalitet. Jag vill inte dela parti med ökande antal kärnkraftsförespråkare, alkoholgynnare, bilälskare eller med folk blinda för att alla inte har samma utgångspunkter bara för att vi vill att de ska ha det. Förlåt. Men jag vill inte dela parti med horder av missnöjda folkpartister, för då får vi inte bara de gulliga delarna, vi får även de delar som den gröna rörelsen är en motbild till.
Naturligtvis kommer många liberaler komma till oss i vilket fall. Jag förstår dem. Jag skulle heller inte vilja representeras av Sabonis sverigedemokrati eller Björklunds auktoritetsvurm. Men vi bör uppmana de som orkar att stanna och kämpa, inte fly.
De liberala rösterna är dock ett annat kapitel och folkpartiets förlorande av dessa till oss borde vara en varningsklocka för dem om att de är på fel kurs, något som gör arbetet lite möjligare för de stannande klassiskliberalerna. Om dessa lyckas kanske vi får ett mittenparti i Sverige igen och ett högerparti mindre. En vinst både för klassiskliberaler som för gröna. För vi gröna är inte klassiskliberaler eller ens socialliberaler – vi är gröna. Det vore bra om vi fortsatte med det.
Det jag mest reagerade på var dock formuleringen "Liberalismen bryr sig inte om nationsgränser, utan sätter människan i centrum". Det stämmer till viss mån det som sägs i den sista delen - liberalismen har hävdat en universell kraft hos de mänskliga rättigheterna. Dock har ju liberalismen varit rätt bra på att tycka att en rättighet folk har är att just att folk har rättigheter. Detta mest genom varje nations rätt till en stat - nationalismen. Något de bankat in så hårt att det blivit allmän sanning och gör att tillochmed anarkister kan komma att vifta nationsfanor. NÄÄÄEEE?
Jo. Behöver jag säga mer än: Palestinademonstrationer?
Internationalismen var en rödsvart angelägenhet ända tills den gröna rörelsen kom och nationalismen var den ljusblå hanteringen på funderingarna. Eller, det stämde inte riktigt. Vid första världskriget övergavs ju internationalismen av socialdemokratin likväl som Kropotkin själv – ett bevis på att ingen rörelse eller person kan tillskänkas okritisk tillit.
Liberalismen och Nationalismen är djupt sammanbundna. Naturligtvis finns det massor av internationalistiska liberaler! Speciellt i vår tid - men under århundraderna har det knappast varit praxis. Kollar man på särskillda falanger kan man hitta konsekvent nationsupplösande liberalism genom historien. Men de är för det mesta undantag och att tillskriva hela liberalismen de egenskaperna är hemskt onödigt och glorifierande av liberalismen samtidigt som vi antyder att den gröna ideologin inte tillför något.
Det kan vara bra också att hävda goda egenskaper hos liberalismen i stort som egentligen inte finns i den som helhet. Då kanske liberalerna själva ändrar uppfattning om sig, på så vis kanske de förändras till det bättre med en bättre värld som resultat.
Hela artikeln är dock skriven för att liberalismen i tiden vi lever i är i förfall från de bra värden som faktiskt finns och funnits i liberalismen, så det känns lite felplacerat och döfött. Men jag vet inte. Det är ju nya tider. Lättare kanske att få liberaler att bli internationalister i vår tid än att få dem att bli liberala igen. Men då krävs nog mer än en halv mening i en grön text på newsmill. Något så litet att ett blogginlägg om saken kan verka onödigt. Men att formulera den meningshalvan känns mig ändå lite onödigare...
Socialliberaler är välkomna till oss gröna om de behöver – men alla liberaler tänker jag verkligen inte välkomna.